Tinget belyst genom en serie händelser     

Det finns hos Fredrik Strid en ambivalent substansförtrolighet som ständigt växlar in på nya tankespår. Det indexikala och metonymiska hos det utvalda objektet lyfts gärna fram som verksamma, reella markörer för en odelbar värld som binder samman betraktaren med tiden, stenen, ljuset; i det svindlande perspektivet inrymmer också småfåglarna en spöklik rest av stenens och urbergets materia. Genom sådana spetsfundigt gestaltade idéer tydliggör Strid evolutionens skulpturala och materiella aspekter. Samtidigt inhyser det substantiella sin ofrånkomliga föränderlighet. Konstnären uppmanar oss via en privat omöjlig-möjlig evolutionshistoria att förhålla oss kritiskt till vårt invanda seende, och mer än det, han påvisar hur kringskurna vi är av vår inprogrammerade levnadslängd. Tingen betraktas vanligen som fasta föremål, en praktisk och mycket effektiv osanning som döljer de evighetslånga förändringsprocesser som faktiskt äger rum. Det upprättade förhållandet mellan stenen och fågeln belyser det faktum att tinget är en inskränkning, rent av en hyperbolisk utsaga. För Strid tycks det inte finnas några föremål i världen som besitter en statuarisk kvalitet. Istället riktar han uppmärksamheten till tingens seriella händelseförlopp: det finns i strikt bemärkelse inget exakt tillstånd att referera till. Vi omges inte av vardagens utensilier utan av ständigt flödande, om än svårgripbara, gravitetiska händelseförlopp. Stenen utgörs inte av en oföränderlig materia, opåverkbar av geologiska, meteorologiska förhållanden, utan är underkastad seriella händelser i världen, fysikaliska sådana, på samma sätt som tiden saknar egentlig mening i frånvaro av händelsernas inverkan.

Strids idévärld inrymmer mycket av en emotiv ontologi, där kännandet av det utvalda föremålet ingår i en närmast repetitiv praktik som utspelar sig i det metaforiska glappet mellan ting och representation, där det som avses inte representeras utan istället nöts in, som ett sätt att betvinga eller (slår det mig plötsligt), kanske tvärt om, rent av bejaka frånvaron i det representerade, som ett sätt att vistas i saknaden, sorgen. Därmed inte sagt att det saknas en lekfullhet hos konstnären. Verket ”Drömmen handlade inte om månen: Scen för ett hängande klot” kan betraktas som en spelplats för ljuset och tiden. Speglarna som i tidigare verk har kunnat tolkas som snitt ur tiden, har här genom dubbelexponeringarna upplöst idén om nuet till ett overkligt ljusspel. Händelserna bryts upp och omöjliggör för betraktaren att följa ljusets väg bakåt mot den första reflektorn, månen. Den kausala kedjan har brustit, liksom kommunikationen med det förflutna.

Jonas Örtemark
Poet och konstnär